Värsta bästa ungarna! & Mattias Flygare och hans kamrater

...Ibland kan jag känna bubbel av skratt i strupen när jag tänker på min snabbstädning av leksaker. Kan se mig själv springa omkring med en innebandyklubba och skjuta leksaker under möblerna... ...Ja, tonår och pubertet verkligen rasade in i våra liv med buller och bång. Det blev en fri [...]
Visa längre beskrivning

...Ibland kan jag känna bubbel av skratt i strupen när jag tänker på min snabbstädning av leksaker. Kan se mig själv springa omkring med en innebandyklubba och skjuta leksaker under möblerna... ...Ja, tonår och pubertet verkligen rasade in i våra liv med buller och bång. Det blev en frigörelse på högsta nivå och impulsiviteten styrde helt plötsligt Emils och Philips liv. Emil drog iväg med en kompis som också har Adhd till alla möjliga platser och områden. Uppkäftighet, respektlöshet, slarvighet och allmän strulighet stod på schemat och det blev svårt att nå honom. De började umgås med andra killar med samma problematik och gav sig iväg på klotterturné. Telefonerna stängdes av eller svarades inte i längre och tiderna hölls inte alls. Jag och hans kompis mamma började jaga runt och leta i timtal på tågstationer, bussar och tunnelbanor... ...Yngsta sonen skriker efter mig och vill att jag ska komma in i stora grabbens rum. Jag frågar varför och ber honom komma till mig istället eftersom det som oftast inte är något speciellt. Han ropar att jag MÅSTE bara komma. Inne på rummet sitter han chockad och bara pekar på datorn. Vem har varit inne på självmord på internet mamma??? Kändes som om jag fick en stor fet, hård käftsmäll... f-n, svart på vitt... måste rikta upp mig... måste svara min son... svarar bara att det är storebrorsan... får frågan om varför... han har de tankarna... tystnad uppstår och jag står där som en jävla zombie tills tårarna bara rinner... RIKTA UPP DIG skriker jag till mig själv inne i huvudet... rikta upp dig för i helvete, tänk på grabbarna, var starkare! ...Att skapa och hitta tid för eftertanke och personlig omvårdnad var en livsnödvändighet för mig. Jag vet att jag genom detta har kunnat vara en mycket bättre förälder med engagemang och ork. Mina fredagar gav mig tid för reflektion, inre ro och tid att bara finnas till. Mycket stress, oro och aggressioner kom ut i dansen på parketten och i skönsången som ekade i huset. Musiken och rörelsen lättade upp min spända kropp som efter ett hårt träningspass.